Läsvärt: Hormonidieetti av Kaisa Jaakkola

Äntligen har jag lyckats läsa färdigt en bok. Har nämligen under hösten hållit på med åtminstone fyra andra böcker som inte är slutlästa.

Kaisa Jaakkola, som liksom jag är diplomingenjör till grundutbildningen, har utbildat sig i BioSignature-metoden i USA och hennes specialområde är hormonell fettförbränning. Hennes bakgrund är intressant i sammanhanget då hon idkat fitnessgrenar, och där spelar fettlagrets tjocklek på olika kroppsdelar en stor roll.

Boken heter i sin helhet "Hormonidieetti - Opas yksilölliseen täsmälaihdutukseen", på svenska ungefär Hormondieten - En guide till individuell precisionbantning. På ett sätt är titeln vilseledande. Det låter lite som "ännu en dietbok", vilket den egentligen inte är. Det är ingen dietbok, utan en bok om alla de hormoner som spelar en viktig roll i fettlagring, fettförbränning och kroppsform.

Vilka är dessa hormoner? Jo, de viktigaste är

• insulin
• kortisol
• sköldkörtelhormon
• östrogener och progesteron
• androgener (t.ex. testosteron)
• tillväxthormon.

Jaakkola ägnar vart och ett hormon ett helt kapitel. Hon går igenom hur hormonet fungerar, hurdan typ av fettlagring en för stor eller för liten mängd kan leda till, samt vilken typ av mat som kan balansera upp obalanser.

Boken, som har ca 175 sidor, kom ut i slutet av sommarn 2011. Jag ville läsa den ända sedan dess. Det är nämligen så att en majoritet av mina klienter är kvinnor, och majoriteten av dem över 40 år gamla. Och då är det inte bara insulinet som spelar in vid fettlagringen och -förbränningen utan alla de där andra hormonerna också. En för hög kortisolproduktion kan helt förhindra viktnedgång. Tack vare den här boken kan jag lättare känna igen olika problemfall jag träffar på.

Några andra saker som behandlas ingående i boken är leverns funktion och magsyrans stora betydelse för hälsan. Också träning behandlar på många ställen.

Jag tycker om Kaisa Jaakkolas stadiga grepp om invecklade saker. Det är inte lätt att skriva tydligt om så invecklade helheter som kroppens hormonbalans. Hon har också humor i texten. Det finns mycket bilder, och boken är också för övrigt lättläst. Rekommenderar varmt åt alla som jobbar med dessa saker, eller som vill veta mer om hur den egna kroppen fungerar.
_

Bokutbudet på hälsohyllan blir mångsidigare

Jag blev väldigt glad häromdagen när jag besökte finska bokhandeln (Suomalainen Kirjakauppa) och deras hälsobokshylla. För det första dominerar kostböckerna tydligt, det finns massor av dem.

De gamla böckerna som rekommenderar en fettsnål kost har nu kompletterats med många nya, modernare böcker. Som skrivits av författare som tänkt själva. På hyllan hittar vi bland annat Antti Heikkilä, Annika Dahlqvist, Andreas Eenfeldt, Peter D'Adamo, Paula Heinonen, Mats-Eric Nilsson (alla hans tre böcker), Kaisa Jaakkola, Fredrik Paulún samt Per&Katarina Wikholm.

Vilken bok har du senast läst? Själv håller jag som bäst på med två böcker: Döden i grytan av Mats-Eric Nilsson, och Physiology of Taste av Jean-Anthelme Brillat-Savarin.
_

Läsvärt: Perfekt matsmältning av Deepak Chopra

Den här boken lånade jag redan för flera månader sedan, men fick nu först läst då det var flera andra böcker i kö. Den var däremot betydligt mer lättläst än jag anat. Jag läste den slutligen på några dagar.

Boken är skriven år 1994 och har 130 sidor men väldigt sparsamt med bilder.

Deepak Chopra, http://deepakchopra.com, är läkare och expert på ayurvedisk läkekonst. Han har ett eget behandlingcenter i USA, och han skriver böcker och föreläser. På twitter har han i skrivande stund 588 689 följare: http://twitter.com/DeepakChopra (och på några timmar hade antalet stigit med 180 personer!).

Chopra förespråkar, liksom så många andra av de läkare jag respekterar och beundrar, att man ska leva i balans med sin egen kropp. En stor del, den allra största, utgår från en fungerande matsmältning. Chopra berättar ingående om matsmältningens funktion, och vad som kan gå på tok på vilket ställe, och vad man kan göra för att förbättra situationen.

Ayurveda är något jag länge haft längtan att stifta bekantskap med. Jag har gått två kurser i kinesisk läkekonst, men på något sätt känner jag en allt större dragning till Ayurveda. Som ju kan ses som ytterligare ett sätt att förklara samma fysiologiska och mentala processer med, de två står i ingetslags konflikt sinsemellan. Ayurveda lär vara den allra äldsta hälsoläran människan känner till.

I Ayurveda är kroppen en del av naturens kontinuum, och ett dynamiskt energifält.Vår fysiologi är intelligent, och de fysiologiska funktioner som styr utbyte av celler och molekyler är beroende av denna intelligens. I kvantfysiken har man kommit fram till att människokroppen är uppbyggd av atomer. Men de hör ju alla till ett energifält.

Chopra talar om kroppens egen läkning, återskapandet av hälsa. Vilken av kroppens mekanismer ansvarar för läkningen? Givetvis inget organ ensamt. Redan när ett litet sår läks händer tusentals olika processer i kroppen, och vi förstår inte ens en bråkdel av dem. Inget medicinskt ingrepp kan imitera det som händer. Enligt Ayurveda är just kroppens självläkning en av dess allra viktigaste egenskaper.

Ayurveda ser matsmältningen som en process där kroppen extraherar intelligens ur födan och omvandlar den till sådan intelligens som behövs i kroppen. Det är därför kosten är så grundläggande för kroppens balans (homeostas) och självläkningsförmåga. Kroppens funktioner har inbyggda inställningar som reglerar balansen. Ögonens pupiller justerar sig enligt ljuset. Molekylerna i blodomloppet färdas dit de ska - hormoner, näringsämnen och många fler.

Ännu en sak jag vill ta upp om bokens innehåll är doshorna. Ayurveda tror inte på den strikta åtskillnaden mellan kropp och sinne. Ayurveda förklarar hur kroppens styrs genom de så kallade doshorna, de styrande elementen: Vata, Pitta och Kapha. Vata reglerar rörelse, Pitta styr ämnesomsättningen och Kapha reglerar kroppsstrukturen. Din kropp behöver alla tre, i varje cell. Som sagt är det ett sätt att förklara, inget konstigare. Och det stämmer ju att varje cell har rörelse, ämnesomsättning och struktur.

Men doshorna dominerar i varje människa i olika grad. Du kan vara en Vatta-typ, en Pitta-typ eller en Kapha-typ, eller en blandning av två, eller av alla tre. Jag gjorde ett test i boken som visade sig att jag hör till den ovanligaste typen, som är en blanding av alla tre. Olika typer har mer eller mindre anlag för att drabbas av olika sorters fysiska problem, som förstoppning eller gasbildning.

Det sista och det viktigaste jag vill ta upp är vikten av hur man äter, inte bara vad, som beskrivs noggrant i boken och betonas i många sammanhang. Jag kan bara hålla med. Detta tema återkommer i varje bok jag läser om naturlig hälsa. Folk är så benägna att ta till mediciner för halsbränna, förstoppning, diarré, smärtor, osv. När så mycket skulle lösas genom att äta på rätt sätt. Jag kanske återkommer till detta i ett skilt inlägg, så viktigt tycker jag det är.

En läsvärd bok, med andra ord. Jag tippar på att Chopras övriga böcker också är läsvärda.
_

Läsvärt: Den självläkande människan av Sanna Ehdin

Den här boken har Sanna Ehdin skrivit år 1999. Hon använde namnet Susanna Ehdin på den tiden. Sedan dess har hon bytt sitt offentliga namn till Sanna Ehdin, för att hon funnit sitt sanna jag.

Sanna Ehdin är immunolog, forskare och författare. Hon har skrivit nio böcker. Den senaste är "Finn din energikod" som kom ut år 2010. Hon bor större delen av året i Kalifornien.

Boken har drygt 300 sidor, tät text och inga bilder. Så det är mycket läsning. Boken har elva kapitel. Några av kapitlen är

• Vi består av energi
• Mineralers och vitaminers läkande kraft
• Tarmens flora och fauna
• Tankens skapande kraft
• Helhetssyn - grunden för självläkning.

Jag tyckte om boken. Det mesta som står i den är, trots att det gått 12 år, fortfarande högaktuellt. Dock har Sanna ändrat sin åsikt om fett för bara ett par år sedan. När boken skrevs varnar hon ännu för mättat fett, även om hon betydligt mer varnar för skräpmat och socker. Den nya forskning som kommit under de senaste 3-4 åren som visar att mättat fett inte är farligt för hjärtat fanns ju inte ännu då. Sanna äter själv numera en anpassad LCHF-kost med massor av grönt, och under hennes föreläsning i Helsingfors förra hösten berättade hon att hon lidit av fettbrist. Så detta är bra att ha i tankarna när man läser boken.

Det är mycket helt grundläggande näringslära i boken. För mig är det alltid bra att repetera också den. Mest utbyte fick jag de kapitel som handlade om energi och energins flöde i kroppen.

Jag blev redan i början fångad, och fick en aha-upplevelse, då Sanna redogör för hur det kom sig att kroppen och själen separerades. Hela den västerländska läkekonsten grundar sig på en reduktionistisk syn: man förstår helheten genom att plocka sönder något i dess smådelar. Denna syn grundar sig åter på en mekanistisk syn, där fysikern Isaac Newton och filosofen René Descartes är något av symboler. Universum kunde förstås med förnuftet utan närvaro av andliga principer. Mänskokroppen styrdes liksom av pumpar, hävstänger (muskler) och tunnlar (blodkärl, nervbanor). "Sedan dess har man sett på kroppen som en maskin vars helhet inte är större än summan av dess delar", skriver Ehdin.

Den österländska läkekonsten, som t.ex. den kinesiska eller ayurvedan, har inte denna dualism. Kroppen och själen hör ihop. Många fysiska krämpor har samband med många psykiska problem. Jag som på senare tid läst mycket om t.ex. sambandet mellan tarmens funktion, kosten och autism och ADHD kan bara inse att den västerländska läkekonsten missar något stort här. För att bara nämna ett exempel av hundratals samband. Det har Sanna Ehdin också insett.

Boken är både teoretisk och praktisk. Är man inte alls intresserad av själva hälsomedvetandet och dess historia så ska man kanske välja en annan bok. Men är man intresserad av dessa grejer får man mycket praktisk hjälp av boken också. Där finns till och med praktiska övningar i bland annat andning.

Som resultat av den här boken och nästa bok jag ska recensera (som är skriven av Deepak Chopra) har jag faktiskt tänkt börja meditera i höst. Jag hoppas verkligen att jag inte hittar på något svepskäl att låta bli, jag vill verkligen göra det.
_

Läst: Laihdu pysyvästi av Pertti Mustajoki och Ulla Leino

"Laihdu pysyvästi - hallitse painoasi", på svenska ungefär "Banta hållbart - kontrollera din vikt". Tja, ingen vidare översättning, men ungefär det betyder den fullständiga titeln på svenska. Boken är skriven redan år 1993, men har reviderats till en ny bok år 2002. Men Mustajokis tankar har inte ändrat mycket sedan den här tiden.

Jag läste boken på två dagar. Det gick inte många timmar. Delvis kan jag tacka lättlästheten, delvis de många bilderna, men tyvärr, delvis, det magra innehållet. Bokens 130 sidor är uppdelade huvudsakligen på sex kapitel: fetma, bantning och viktkontroll, koständringar, ändring av matvanor, motion och hur du gör efter avslutad bantning.

Budskapet i boken är det "gamla vanliga" hos skolmedicinen:

1. Övervikt beror bara på en enda sak, och det är så kallad positiv energibalans. Det vill säga man äter för mycket i förhållande till hur mycket man motionerar.
2. För att gå ner i vikt ska man minska på fettet i första hand, för det innehåller mer energi per viktenhet än annan mat.

Inte i hela boken står ordet insulin, eller hormoner, eller att fetma påverkas av sammansättningen i maten. Det ingår helt enkelt inte i konceptet. Är man fet så äter man helt enkelt för mycket, punkt. Även om det finns otaliga feta som inte alls äter för mycket. Många äter t.ex. för lite.

Några sakfel finns också. Förstås det klassiska totalt värdelösa resonemanget att man kan gå både upp och ner t.ex. 10 kg på 10 år genom att äta typ 40 kcal mer eller mindre varje dag. Så är det så klart inte. Kroppen söker en balans, och 40 kcal rubbar inte en balans!

Ett sakfel, som jag dock kan förlåta författarna då boken gavs ut för 9 år sedan, är detta:

"Yhteistä kaikille näille dieeteille [Atkin, Zone, Montignac] on, että ne ovat niin kaukana ihmisen normaalista syömisestä, ettei kukaan voi elää niillä jatkuvasti."

Det vill säga:

"Gemensamt för alla dessa dieter [Atkins, Zone, Montignac] är att de är så långt från mänskans normala kost att ingen kan leva på dem i längden."

Hah! Vilket struntsnack.

Nå - i slutet av boken, möjligen ett avsnitt som reviderats i den senaste upplagan, står det i alla fall att ifall metoderna som beskrivs i boken inte fungerar så kan det finnas någon annan metod som passar bättre. Det tycker jag låter mer ödmjukt.

Och så det klassiska misstaget att man tänker att mänskan kan kompensera sitt så kallade överätande med motion och gå ner i vikt. Det har man tack och lov på senare tid insett att inte fungerar.

Många bilder finns det i boken som jämför det "onyttiga" alternativet med ett "nyttigare", som ofta har till och med hälften mindre kalorier. Gemensamt för dessa exempel är att det nyttigare alternativet ser tråkigt och torrt ut. Jag skulle i samtliga fall välja det så kallade onyttigare. Med det menar jag inte att alla mänskor når bättre vikt med det så kallade onyttigare, men det nyttigare är liksom inte gastronomi enligt mig, utan mer kaninmat. Om jag får vara lite ironisk :).

För att försöka hitta några bra saker i boken, så var det avsnitten som inte hade direkt med kostens sammansättning att göra, utan med matvanorna. Där fanns många kloka ord. Som att man ska äta lugnt och långsamt, invänta mättnaden. Och att ett sug inte alltid behöver tillfredsställas, det kan gå om. En kedja som leder till överätande av skräpmat kan brytas på många olika ställen i kedjan - om man ser till att förhindra de små länkarna kan man hindra slutskedet.

Det kanske allra klokaste i boken var stycket som handlade om att man inte får ge upp när man gör snedsteg. Alla gör snedsteg. Att göra snedsteg är inte att misslyckas. De är olika saker.

Min slutsats är att detta definitivt inte är en läsvärd bok. Det finns många bättre böcker om man vill gå ner i vikt.
_

Läst: Sjukdomars uppkomst av Henrik Brändén

Det här var en intressant och lärorik bok, även om den inte var så speciell egentligen. Underrubriken lyder "Varför blir man sjuk?", och det var så klart det som intresserade mig.

Boken är skriven år 2007 och har ca 240 sidor i relativt litet format. En del bilder ingår också.

Brändén går ingående igenom hur bakteriesjukdomar uppkommer, samt andra infektionssjukdomar, hur immunförsvaret fungerar och vilka sjukdomar som har med immunförsvarets funktion att göra. Bokens sista del behandlar andra sjukdomar, som ärvda sjukdomar, cancer, hjärtinfarkt och stroke, KOL och alzheimer.

I början förklaras ingående hur bakterier är uppbyggda och vilka vägar den försöker sprida sig i mänskokroppen. Också virus och parasiter beskrivs. Och så hur kroppens försvar reagerar på dessa: först olika typer av fagocyter och komplement, sedan själva immunförsvaret. Spännande hur kroppen har så många system för att bli frisk, tycker jag!

I slutet fanns ett appendix med intressanta texter om bland annat infektionssjukdomarnas historia. Liksom jag läst i många andra källor verkar ju de flesta infektionssjukdomar ha uppkommit först i samband med civilisationen och jordbrukbrukets ankomst. Många sjukdomar spreds till oss från husdjuren, t.ex. influensa, mässling, smittkoppor och turberkulos.

Det bästa med boken var att den var lättläst och på "lagom" nivå för mig. Saker förklarades detaljerat men på ett bra sätt, med bilder till. Nu fick jag också en gång för alla klart för mig vad skillnaden mellan influensa och förkylning är (även om forskarna fortfarande inte är ense om hur förkylning uppkommer!), och varför snoret ibland är gult och tjockt, och ibland rinnande. Det är ju döda fagocyter som gör snoret gult, samma som gör varet gult. Och de kommer när det finns bakterier att bekämpa, inte ännu i en vanlig virusinfektion, som förkylning, eller ens influensa.

En enda vanlig sjukdom saknade jag i boken, kanske den vanligaste av alla i min omgivning, nämligen öroninfektion. Annars var alla de vanligaste och även historiskt sett viktigaste krämporna med.

Och en sak vill jag kritisera boken för. Redovisandet för hur hjärtsjukdom och ateroskleros var ganska svagt, även då jag beaktar att boken är 4 år gammal. Där stod till exempel att grädde och smör försämrar kolesterolet ger ateroskleros. Som källa till det stycket hade författaren tydligen använt en enda professor från Karolinska Institutet, vilket är ganska kortsynt i ett så väldigt debatterat ämne. Författaren kunde hellre ha läst en bra och mer vetenskaplig bok om kolesterolet, t.ex. av Uffe Ravnskov.
_

Läst: Bantningsbluffen av Anna-Britta Ståhl

Bantningsbluffen - Hur du undviker den och designar din egen diet. Ca 140 sidor i litet format men utan bilder - utgiven år 2006.

Bokens tanke är helt god. Den går igenom och sågar de fem mest populära dieterna under det senaste decenniet. LCHF är inte ännu med under detta namn, för namnet fanns inte ännu då, åtminstone inte allmänt utbrett. Men andra välkända kolhydratbegränsande dieter är med. De fem dieterna är Atkins, Montignac, Ola Lauritzsons GI-diet, South Beach och Loren Cordains stenåldersdiet.

Tanken i boken är då att ingen av dessa dieter fungerar i längden. På ett sätt har de rätt. Så länge en diet känns begränsande så löper man säkert risk att halka ur den. Men en del av de ovannnämnda dieterna har fungerat helt utmärkt på lång sikt, vilket inte alls tas upp i boken.

Boken tar heller inte upp nästan någon fysiologi bakom de olika dieternas funktion. Ett par meningar kan beskriva dietens grundidé, men allt bara sägs vara för bra för att vara sant. Det att en diet inte fungerar på lång sikt motiveras med någon studie där de flesta deltagarna gått upp i vikt igen, men man går inte in på varför de gått upp igen.

Nåja, det sista kapitlet i boken, drygt 20 sidor, handlar om hur man istället ska göra för att gå ner i vikt. Där finns visserligen många bra tips, men det är saker som otaliga feta faktiskt prövat på och ändå inte gått ner i vikt. Vilket beror på att många feta faktiskt behöver en strikt diet för att kunna gå ner i vikt. Det räcker för dem inte med att ta trappan istället för hissen, äta en massa olika färger, motionera tänderna, låta bli att shoppa hungrig och sova mer. För att nämna några av de förslag Ståhl framför som den stora sanningen för hur man verkligen går ner i vikt. Suck!

En lite kul grej på slutet av boken är att Ståhl hänvisar till vetenskapsjournalisten Gary Taubes, som år 2002 skrev under ett kontrakt om att för 700 000 dollar under flera år reda ut hur det egentligen förhåller sig det här med orsaken till fetma. Ståhl sätter stort hopp till Taubes. När den här boken kom ut väntade man ännu på resultatet. Men vad kom Taubes sedan fram till? Jo, till att just Atkins, Montignac, GI och stenåldersdiet var de överlägset bästa för viktnedgång, och varaktig sådan, utan hunger. De dieter hon sågar i boken.

Boken var lättläst men inte särskilt lärorik, tycker jag. Samma allmänna läror som i alla andra vanliga bantningsböcker, "ät mindre och rör på dig mera", utökade med lite extra tips.
_

Läsvärt: Överviktiga barn av Annika Janson och Pernilla Danielsson

Överviktiga barn - en handbok för föräldrar och proffs, lyder den fullständiga titeln. Boken har kommit ut år 2003, men de rådande "officiella" rekommendationerna har inte ändrat sedan dess.

Boken, som består av drygt 200 sidor text, är välskriven och tydlig. Den är full av konkreta tips och bra exempel, och innehöll i stället väldigt lite teori. Vilket är bra för mig, för teorin kan man läsa i så många andra källor.

Boken är indelad i några huvuddelar:

• Sanningar och konsekvenser, 
• Råd för alla, 
• Behandlingspyramiden, 
• Efteråt, på den smala vägen, samt 
• Om du behöver mer hjälp.

Förordet är skrivet av professor Claude Marcus, som är en av Sveriges största experter på barnfetma, och i slutet finns ännu några kaloritabeller och kurvor.

Särskilt bra i boken var alla de konkreta råden som grundar sig på författarnas egna, praktiska erfarenheter. De har, till exempel, märkt att det är bra att begränsa antalet smörgåsar för barn som ska gå ner i vikt, och mängden mjölk, även om det skulle vara fettfri mjölk. Och de har förstått att all kolhydratrik godis måste elimineras eller minimeras. Ännu en skillnad mot de "sämsta" rekommendationerna för barn med fetma jag sett är att det i denna bok rekommenderas att skippa mellanmålen och äta bara tre mål mat om dagen. Jag tror också på detta - så får kroppen en chans att bränna fett också!

Jag lärde mig att det är ganska lätt för barn och unga att gå ner i vikt bara alla omkring dem stöder dem på rätt sätt och förstår vad det är frågan om. Och så klart måste barnet själv vara motiverad. Jag lärde mig också att risken att överviktiga barn utvecklar ätstörningar efter påbörjad viktbehandling är minimal eller obefintlig.

Men fettskräcken finns ännu kvar i boken, även om andelen kolhydrater i maten klart kommer att minska från det rekommenderade 55-60 energiprocent genom att brödet och mellanmålen begränsas. Några klara procenter angavs inte, men tar man bort godis, saft och smörgåsar så kommer ju helt klart procenten ner.

Jag väntar ännu på att få läsa en bok som rekommenderar en klart större andel fett åt de överviktiga och feta barnen, något som redan kunnat ses fungera i praktiken.

Så förutom rädslan för naturligt fett i boken tycker jag den var väldigt läsvärd!
_

Läsvärt: Mat för ditt barn av Camilla Porsman och Fredrik Paulún

Det här var en ganska bra bok. För mig hade den ett stort informationsvärde.

Boken är skriven år 2003, och det var en tid innan Fredrik Paulún justerade sina egna kostråd till de han rekommenderar nuförtiden. I den här boken står ännu Svenska Livsmedelsverkets kostrekommendationer som grund, dvs. 55-60 energi-% kolhydrater, 25-35 energi-% fett och 10-15 energi-% proteiner.

Boken har 170 sidor. De första 25 sidorna handlar om bra mat förklarat ur ett näringsfysiologiskt perspektiv. De följande 30 sidorna ger kostrekommendationer för barn ända från babyålder till skolålder, samt för träning och tävling. Sedan följer 10 sidor om övervikt och undervikt, och drygt 10 sidor om ätstörningar. Efter det kommer ännu ett 10 sidor långt avsnitt om födoämnesallergier och intoleranser, samt ett par korta stycken om tandhälsa och mat för sjuka barn. De sista 70 sidorna var recept, en överblick över vitaminer och mineraler, samt GI-tabeller.

Jag tyckte de bästa styckena i boken var de näringsfysiologiska förklaringarna i början, styckena om ätstörningar, samt vitamin- och mineralöversikten.

Tipsen för överviktiga barn var till många delar väldigt bra också, men rekommendationen om lättfettsprodukter för dessa barn är ju minst lika fel som lättfettsprodukter för feta vuxna, så det störde mig ganska mycket. Recepten gillade jag inte särskilt mycket, de innehöll väldigt mycket pasta och andra former av vitt mjöl.

Jag uppskattar Paulúns stora kunskap och dedikering till äkta mat. När han skrev den här boken och den andra boken jag läst och recenserat (Blodsockerblues) var han betydligt yngre och oerfarnare än vad han är idag. Det verkar som om han lärt sig mycket sedan dess. Jag har i vintras sett honom i en svensk TV-debatt om kost för autistiska och andra barn med NPF (neuropsykiatriska funktionshinder) och han talade verkligen bra där, han förklarade näringsfysiologiskt varför NPF-barn blir friskare utan kasein och gluten, något som läkarna inte ens vill tro på även om hundratals föräldrar kan vittna om det.

Här är Fredriks webbsida om du vill veta mer: http://paulun.se
_

Läsvärt: Blodsockerblues av Fredrik Paulún

Den svenska nutritionisten Fredrik Paulun är en man jag hört både gott och ont om. Enligt många lågkolhydratkostsförespråkare i Sverige har Fredrik Paulún nämligen fettskräck, och debatten går därför ibland het på t.ex. Kostdoktorns blogg. Men jag har beslutat att läsa böcker av alla sorters experter, inte bara dem jag själv litar på, och jag är glad att jag läste den här boken. För den var väldigt bra.

Fredrik Paulún är en förespråkare av GI-metoden. GI går ut på att man äter kolhydrater med ett lågt eller medelhögt glykemiskt index, dvs långsamma kolhydrater, och undviker de snabba. Långsamma kolhydrater, med lägre GI, är t.ex. ovanjordsgrönsaker, baljväxter och fullkornsrågbröd, medan vitt bröd, potatis och fruktjuice är snabba kolhydrater, med högt GI.

Annars tycker Paulún att man ska äta mycket protein, och måttligt med fett och kolhydrater. Han har på senare år utvecklat en ny diet, som i långt bygger på samma principer som GI-metoden, och han kallar sin diet för ISO-metoden.

Boken, som består av ca 160 sidor, är uppdelad i en hel massa riktigt korta kapitel, och känns därför väldigt lättläst. Flertalet kapitel tar upp hur GI-kosten påverkar någon viss sjukdom eller annan hälsorelaterad sak, som t.ex. GI och migrän, GI och hjärtat, GI för styrka och muskeltillväxt. Varje kapitel slutar med en kort sammanfattning, vilket jag gillar. Det ger dig en möjlighet att skumma igenom delar av boken om du så önskar.

Slutet av boken utgörs av recept och tabeller. Recepten är till största delen ganska så kolhydratrika, motsats till de flesta av dagens GI-recept som påminner långt om LCHF. Kött och fett har ju i stort sett noll i GI-värde, så sådan kost sitter bra in i begreppet GI-kost. I Paulúns bok är det mycket fullkornsris och fullkornspasta, bönor och förstås grönsaker. Mjölkprodukter används sparsamt och smör inte alls, det är växtoljor hela vägen. Köttprodukterna är också fettsnåla.

Boken är utgiven redan år 2002. De mest pålitliga metastudierna som bevisat fettets och det mättade fettets ofarlighet kom först för några år sedan. Så jag klandrar inte så mycket alla hänvisningar till att mättat fett är illa. I alla fall grundar Paulún det inte på att de i sig skulle täppa till blodkärlen eller orsaka hjärt-kärlsjukdom, utan på att ett stort intag mättat fett sänker insulinkänsligheten. Och det är ju faktiskt sant att den gör det. Men det är ingen orsak att minimera det mättade fettet, tycker jag, för det är nämligen inte skadligt att sänka insulinkänsligheten ifall man äter kolhydratsnålt, vilket diabetiker i regel borde göra.

Jag tror själv att GI-metoden är en mycket bra metod för många, både för att gå ner i vikt och att från början bygga upp en god hälsa. Men för viktnedgång och sockerberoende är den inte lika bra som lågkolhydratkost, för den tar inte bort suget för alla personer, utan bara för en del.

Bokens största värde för mig låg i att den förklarade fysiologiska processer i kroppen på ytterligare ett nytt sätt. Det är klokt att basera sin kunskap på så många böcker, och studier, som möjligt. Och då olika kolhydratkällors glykemiska index bevisligen har en stor betydelse för hälsan, och jag inte rekommenderar lågkolhydratkost åt alla, så behöver jag veta mycket om GI-värdena.

Så jag anser att boken var läsvärd, men att man bör ställa sig kritisk till påståendena om mättat fett.

Här kan du läsa mer om Fredrik Paulún: http://paulun.se

(Bilden av Fredrik Paulún: Fotograf Peter Knutson)
_

Läsvärt: Laihdu ilman nälkää av Anja Nystén, Varpu Tavi och Tuomas Tuohikorpi

Jag blev positivt överraskad av den här boken! Fritt översatt till svenska är rubriken "Gå ner i vikt utan hunger. Kolhydratmedveten husmanskost". Jag som trodde att Antti Heikkilä och ett fåtal personer till i Finland var de enda som skrivit böcker som förespråkar en kost med mindre kolhydrater än vår traditionella tallriksmodell. Tji fick jag! Den här boken kom ut redan år 2005, och är dessutom delvis en uppföljare till Varpu Tavis och Ilkka Salmenkaitas bok med nästan helt samma namn "Laihdu ilman nälkaa hiilihydraattitietoisella ruokavaliolla".

Boken hittade jag i näringslärahyllan i bibban, men den är huvudsakligen är kokbok. Endast ca 40 sidor är fakta, medan nästan 200 sidor är recept. Men bra fakta var det. Rubriken tyckte jag därför var något vilseledande, för boken tog på dessa 40 faktasidor inte egentligen ens ställning till individuella skillnader i hur personer som vill gå ner i vikt ska äta.

Även ordet "kokbok" tycker jag borde ha nämnts i rubriken. Visserligen är underrubriken "Hiilihydraattitietoista kotiruokaa", men det är ju bara en underrubrik.

Ideologin och principerna som beskrivs är så gott som identiska med allt jag själv står för. Förutom då att olika grader av kolhydratkänslighet inte behandlas. Huvudprinciperna är att man ska gå ner i vikt utan att känna hunger, att man ska äta så att man minimerar sin risk för välfärdssjukdomar, att man ska äta naturlig mat, och goda inhemska råvaror när de finns till förfogande. Fetter är nyttiga och behövs i kroppen, mättade fetter gör dig inte hjärtsjuk. Och en större andel fett i maten minskar risken att drabbas för övervikt.

Modig text, i synnerhet år 2005, och synd i och för sig att boken inte slagit igenom desto kraftigare. Själv hade jag inte hört talas om författarna förrän i höst.

Boken innehåller ett system för att räkna ut näringsvärdet (kalorier, samt andel proteiner, fett och kolhydrater). Systemet har utvecklats av Anja Nystén, som är ingenjör. Tyvärr var systemet så invecklat att jag inte förstod hur det funkade. Det fanns prodex-kvarter, prodex-poäng och prodex-portioner och många sidor tabeller, och på slutet tomma rutfält i fyra delar som man skulle använda för att hålla reda på sina kvarter eller poäng.

Jag är dessutom en stark motståndare till dylika poängräknanden. För en person som köper eller lånar denna bok för att gå i vikt har sådant ingen funktion. De är få som vill eller orkar räkna och fylla i tabeller, begränsa sitt matintag. Det strider mot en av huvudprinciperna i den kost jag rekommenderar - att man äter sig mätt utan att räkna, på det man tål att äta samtidigt som man går ner i vikt. Är man en person som behöver räkna och begränsa så behöver man i vilket fall som helst en kostrådgivare som konsulterar och anpassar kosten för just den balans man själv behöver, man klarar det inte ensam!

Så jag misstänker tyvärr att bokens framgång kan ha fallit delvis på detta Prodex-system, men det är så klart bara min gissning. Systemet är säkert helt smart upplagt, men öppnar sig knappast för gemene man om inte t.ex. jag, som är både näringsexpert och diplomingenjör, kunde förstå det genast.

Det här är en läsvärd bok för personer som vill ha en kort överblick av ett bra sätt att äta, och en stor pool med nyttiga recept. Men strunta gärna i prodex-systemet.
_

Läsvärt: Vihdoinkin hyvä olo av Paula Heinonen

Vihdoinkin hyvä olo - Suolisto kuntoon ruokavalion avulla, lyder hela titeln. Det handlar alltså om att få sin tarm i balans med hjälp av rätt kost.

Jag har tidigare läst en annan bok av Paula Heinonen, nämligen Satumaista voimaa arkeen. Den här boken var betydligt bättre. Mycket mer fakta, och klarare upplägg.

Boken, som är utgiven år 2006, har totalt 140 sidor. Trots en del bilder är formatet ganska stort, och det var verkligen mycket läsning i boken.

Boken startar med drygt 10 sidor historia om läkekonsten och näringsläran gällande tarmens funktion. På det följer några stycken om matsmältningens fysiologi, immunförsvaret, magsyran, levern, tarmbakterierna, stress samt kostfel och antibiotikakurer.

Bokens längsta kapitel på ca 60 sidor går sedan igenom alla de vanligaste tarmsjukdomarna och -problemen, vad de orsakas av och vilken kost som kan tänkas vara den bästa i varje enskild situation. Även andra råd än rena kostråd förekommer. Heinonen går igenom allt från halsbränna, förstoppning och svullnad till divertiklar, kolonit och Crohns, och allt där emellan.

Jag är imponerad av Heinonens kunskap och vida grepp om tarmproblemen. Ett par saker höll jag inte helt med om.
Det ena som lite konfunderade mig var att det är väldigt mycket kosttillskott hon rekommenderar. Jag känner till många fall där tarmproblem försvunnit helt med hjälp av en koständring utan något behov av alla möjliga extra vitaminer, mineraler och fiskoljor. Men givetvis måste man granska varje patient skilt, behoven är olika.
Och det andra jag undrar över är Heinonens starka förordande av fibrer, även olösliga fibrer från fullkornsspannmål. Jag tror inte att magen, i de flesta fall, behöver dem till något, då de inte är mänskans ursprungliga föda. Åtminstone är Heinonen mycket försiktig när hon rekommenderar fibrer: hon poängterar att skadade och inflammerade magar inte bör få fibertillskott så där bara, och råkost skulle man också i många fall vara mycket försikt med. Det tycker jag låter vettigt.

Djungeln i boken kan vara lite för tät för en person med magproblem att plöja sig igenom för att hitta lösningar på just sina problem. Men en väldigt läsvärd och bra bok ändå.
_

Läsvärt: Doktor Dahlqvists guide till bättre hälsa och viktkontroll

Det här är alltså läkare Annika Dahlqvists bok, som jag av någon anledning läst först nu. Antagligen för att jag känt till Annikas tankar och åsikter så bra via hennes blogg, och det hade jag rätt i. Inte en enda överraskande tanke kom upp i boken. Men den var mer välskriven än jag väntat mig, kanske för att Annika alltid är så kortfattad på bloggen.

Annika Dahlqvist är kanske den mest kända förespråkaren för LCHF-kost i Sverige och därmed hela Skandinavien. Hon har själv ätit kosten sedan hösten 2004. Före det var hon överviktig och hade mag- och tarmkatarr och en massa andra krämpor.

"Jag kunde inte förstå hur man kunde bli så slut som människa vid 55 års ålder, från att tidigare ha varit en frisk gymnast", 

berättar Dahlqvist. Efter kostomläggningen blev hon fri från alla problem. Hon har också den aktiva bloggen Doktor Dahlqvists blogg.

Bokens totalt 200 sidor var i alla fall tät och saklig text. De många patientfallen luftade upp läsningen och gav den mer djup. Just den approachen tycker jag en läkare, som har alla dessa patientfall att ta till, ska ha.

I motsats till Andreas Eenfeldts bok är den här boken helt inställd på LCHF-kost. Jag tycker som bekant inte att alla mänskor ska äta LCHF. Det tycker kanske inte Annika heller, men hon ger egentligen inte så mycket flexibilitet heller.

Den första delen av boken är den kanske mer teoretiska, men även den är ganska praktisk och jordnära. Sedan kommer en väldigt konkret del, som beskriver olika hälsovinster med LCHF-kosten. Sist, i den tredje delen "Vetenskap och debatt", kommer några artiklar om bland annat tillsatser (särskilt glutamat) och kolesterolet. Den här sista delen, tillsammans med alla vittnesbörd från patienter, gav mest åt mig personligen, eftersom allt annat var sådant som jag läst i så många andra källor redan.

Definitivt en bra och läsvärd bok för alla som vill sätta sig in lågkolhydratkost på en praktisk och jordnära nivå. För den som vill veta lite mer om bakgrunden rekommenderar jag däremot Andreas Eenfeldts bok "Matrevolutionen".
_

Läst: Ät vad du är av Eva Bülow

Det här var en lite trevlig bok. Författaren, som verkar vara en mångsysslande sjuksköterska, designer, antikmålare, inredare och kock, har nog många kloka idéer. Boken består av ca 260 sidor i pocketformat, av vilka de 60 sista sidorna är recept och veckomenyer, och de föregående 40 sidorna födoämneskombinationstabeller.

Bülow grundar en stor del av kostråden på Harvey och Marilyn Diamonds Fit for Life-diet. Jag har själv bekantat mig med den redan för över 15 år sedan. En huvudprincip i dieten är att inte kombinera köttprotein med stärkelse, vilket ju är väldigt vettigt. I många andra framgångsrika dieter, som t.ex. LCHF, gör man ju inte det heller. I Fit for Life äter man antingen stärkelserika födoämnen, t.ex. pasta och ris, tillsammans med grönsaker, eller så djurprotein tillsammans med grönsaker, medan man i LCHF gör enbart det senare.

Och så minns jag att jag tänkte, då under studietiden när jag läste Diamonds bok om Fit for Life, på italienarna, som alltid äter stärkelsematen separat från proteinmaten. Då redan tänkte jag att det kan ligga något i de. Ni vet, de äter först antipasti, sedan t.ex. risotto eller pasta, och så en stund efter det kött eller fisk och grönsaker. Aldrig pasta, ris eller potatis med huvudrätten, alltid skilt!

En annan princip i Fit for Life, och således också denna bok, är att äta färsk frukt endast på tom mage, och det förespråkar jag själv också, till hundra procent. Samt att äta en lätt frukost, och huvudmåltiderna på dagen och kvällen, för att kroppen mår bra av en förlängd nattfasta.

I boken förespråkas ren mat, och mycket råkost, både frukt och grönsaker, och mindre kött. Jag tror det är en utmärkt kost för många av oss, kanske till och med majoriteten av friska och smala mänskor. Däremot anser jag att personer med sänkt insulinkänslighet eller stor övervikt i allmänhet måste dra ner mer än det på kolhydraterna, vilket hon inte behandlar i sin bok. Så den kost hon förespråkar är bara en del av sanningen.

Angående fetter är Bülow inte särskilt fettskrämd, utan tvärtom förespråkar hon både smör och oljor. Men köttet tycker hon ändå man gärna ska konsumera mindre av.

Boken talar också för att undvika kemikalier i alla former, bland annat i hudvårdsprodukter och solkrämer. Ett stycke är ägnat åt fluortandkrämer. Jag har läst om detta förut, men det här gav mig faktiskt en sista puff att köpa fluorfri tandkräm. Vilket jag alltså nu gjort.

Lite svårt var det ändå att ta henne på fullt allvar, då hon beskrev vattnets känslor i ett stycke. Eller närmare sagt, hur vattenkristallerna påverkas av våra ord.  Jag är kanske lite fräck, men jag skrattade högt när jag läste om hennes experiment där man skulle hälla vatten i två kannor, och tejpa fast en etikett på vardera kannan, den ena med texten "hat" och den andra med texten "kärlek" (och man skulle vara noggrann med att texten kom in mot vattnet, inte utåt!). Så skulle man vattna en växt som var hängig med kärleksvattnet och en växt man ogillar med hatvattnet, och se vad som händer. Överraskande nog (!?) lär den hängiga växten piggna till! :)

Tyvärr var boken tydligen dessutom oediterad, smockfull med språkfel. Jag brukar egentligen inte hänga upp mig på sådant, men här var för mycket.

Läsvärt: Energibarn av Anna Hallén

Boken Energibarn har underrubriken Våra älskade skitungar. Det gillar jag. Anna Hallén undviker att odla alla de många bokstavskombinationerna mer än nödvändigt. Där det är relevant, använder hon ändå de rätta "diagnoserna"; ADHD, ADD, DAMP, AS, med flera. Så det är dessa barn boken handlar om, plus de barn som inte fått någon diagnos men ändå har en del av symptomen.

Boken handlar om hur man som förälder eller annan vuxen i barnets närhet (t.ex. lärare, assistent) kan hjälpa till att göra barnets liv mer fungerande. Både med praktiska arrangemang, inlärningsmetoder och en kost som fungerar bättre för barnet. Den är proppfull med konkreta tips och exempel från verkliga livet.

En mindre, men kanske än viktigare, del på ungefär 30 sidor handlar om kosten. Ett väldigt bra sammandrag om vilka faktorer i kosten som kan påverka barnet. När jag läst och lyssnat i andra källor om energibarnen och kostförändringar har jag upptäckt två saker:

1. att barn påverkas individuellt av kostfaktorer, och 
2. att ett barn ofta kan påverkas av åtminstone 2-3 helt olika faktorer i kosten, t.ex. socker, gluten och kasein (mjölkprotein).

Förutom socker, gluten och kasein kan även glutamat påverka barnens beteende, samt vissa andra livsmedeltillsatser såsom färgämnen, och sist, men inte minst, omega 6/3-balansen.

I slutet av boken finns en liten mängd jättefina recept på mat som är barnvänlig, enkel, nyttig och undviker de födoämnen som kan vara skadliga för barnet. Recepten har Anna tagit fram tillsammans med Birgitta Höglund, som är en välkänd matbloggare.

Boken har bara drygt 100 sidor, men är stor till formatet och motsvarar därför i läsmängden ungefär dubbelt upp.

Ack om bara alla föräldrar, lärare och assistenter till barn med dessa utmaningar och hinder kunde läsa den här boken!

Och, som Anna skriver redan i baksidans introduktion: Barn vill om de kan. Det kanske låter bekant nämligen - man säger ofta att barn kan om de bara vill. Men se, det gäller inte energibarnen. För de kan ju ofta inte. De har hinder i vägen och behöver finna lösningar för att kunna, och då vill de också. Du förstår skillnaden?

Vill du bekanta dig mer med Anna Halléns tankar, läs gärna hennes blogg: http://www.annahallen.se/

PS. Och varför vet Anna så bra vad hon talar om? Jo, förutom att hon är otroligt erfaren och påläst så var hon ju själv ett energibarn. Och hon fann ett sätt att fungera bra, nu som vuxen som framgångsrik författare, föreläsare och kostrådgivare. Bland annat.
_

Läsvärt: Matrevolutionen av Andreas Eenfeldt

Sällan har jag jag läst så mycket av en författare redan innan jag läst en enda bok av honom! Det gäller naturligtvis Andreas Eenfeldts första bok, Matrevolutionen, som kom ut helt i början av januari i år. Andreas är mannen med webbsidan www.kostdoktorn.se, som jag besöker så gott som dagligen sedan nästan tre år.

Vad handlar boken om?
Förväntningarna var därför höga, och de blev lyckligtvis uppfyllda också. Hela boken är både lättläst, sällsynt välskriven och rolig. Även om det mesta av innehållet är bekant för mig så fanns där många anekdoter som var nya för mig. Jag uppskattar också alltid en ny vinkling i hur man beskriver fysiologiska processer, så som t.ex. hur kolesterolet fungerar. Andreas' sätt var klart och tydligt och får säkert otaliga mänskor att inse hur det hänger ihop.

Boken gör skäl för sitt namn, som har en viss dubbelbetydelse: Matrevolutionen. Boken, som har 230 sidor plus referenser, är nämligen uppdelad på ett särskilt sätt. Det blir både evolution, revolution och mat nämligen.

• Första delen heter Bakåt. Som ni anar, börjar den med evolutionen, och slutar med den fetmaepidemi som drabbat världen de senaste decennierna.
• Andra delen, den längsta, heter Framåt. Den berättar om bland annat viktnedgångens fysiologi, om de västerländska sjukdomarna, och om kolesterolet. Och i det sista stycket av delen Framåt kommer revolutionen: En friskare framtid. Vad kan du göra för att förbättra din hälsa, och sedan, om du vill göra mer, för att förbättra andras hälsa?
• Tredje delen heter Guide. Den beskriver i korthet hur du går tillväga för att äta dig friskare. I den här delen ingår också kapitlet "Frågor, svar och myter" som är ett av de användbaraste i boken. Just de frågor som läsarna kommer att få när de börjar diskutera ämnet i kafferummet på jobbet..!

Vad tyckte jag mer?
Andreas ger en bra överblick av alla de väsentliga personerna som påverkat både de rådande, bristfälliga och felaktiga kostråden, och lågkolhydratskostens framfart i världen. Jag tycker balansen mellan historian och fysiologin är just lagom. Och den lagom långa delen som behandlar praktiken, med till och med en handfull recept. Den här boken bör därför kunna fånga de flesta typer av mänskor. Den är liksom både vetenskaplig och underhållande, vilket ganska få böcker lyckas bra med.

Jag uppskattar särskilt mycket att stilen i boken, trots att den är både direkt och underhållande, inte är sarkastisk. Livsmedelsverket i Sverige, till exempel, kritiseras på ett strängt men sakligt sätt.

Om jag hade fått önska några tillägg så hade de varit dessa: mer om gluten och dess påverkan på mycket fler av oss än vi här i Norden fattat, och mer om sockerberoendet.

Vem ska läsa boken då?
Jag rekommenderar boken särskilt åt alla näringsterapeuter (i Finland kallas alltså dietisterna så) och åt alla läkare. Jag rekommenderar boken åt alla som jobbar på Folkhälsan och andra institutioner som vill befrämja hälsa, och åt alla Marthor. Jag rekommenderar boken åt alla överviktiga och alla diabetiker, och åt alla med typiska vardagsohälsoproblem såsom magproblem eller hudproblem, men även åt personer med epilepsi. Jag rekommenderar boken åt alla som inte ännu läst jättemånga böcker om lågkolhydratkost, och kanske åt dessa också. 

Och jag rekommenderar givetvis boken åt alla mina klienter. Kom just på idén att jag kanske borde köpa ett lager och ha boken att ingå i kostrådgivningsprogrammet. Därför är jag glad att den kommer att komma ut på finska, även om jag inte vet exakt när, jag hoppas redan i år.

Tillägg 6.2.2011 kl 18:01:
Här kan du läsa mer om boken, och även läsa hela första kapitlet (!): http://www.kostdoktorn.se/matrevolutionen.
Och här kan du läsa fler bloggrecensioner: http://www.kostdoktorn.se/ytterligare-bloggreaktioner-pa-boken och http://www.kostdoktorn.se/nya-bloggreaktioner-pa-matrevolutionen
_

Läsvärt: French women don't get fat av Mireille Guiliano

Den här boken kan se så oseriös ut, men jag gick på intuition, som så ofta, och lånade den i alla fall. Och det var värt det, den var inte ett dugg oseriös, tvärtom. Full med kloka insikter. Jag skrev lite om den redan tidigare.

Guiliano är varken läkare, dietist eller nån annan expert, egentligen, utan företagsledare och vinexpert. Men hennes råd är vettiga. Hon har vuxit upp i Frankrike, men tillbringat sitt vuxna liv i USA.

Första gången hon åkte till USA var hon utbyteselev där, och gick upp i vikt. När hon kom tillbaka till Frankrike gick hon inte ner. En läkare kunde till sist hjälpa henne, och då kunde hon analysera varför det amerikanska sättet att äta hade gjort henne överviktig, och varför hon fortsatte att äta på fel sätt ännu efter att hon återvänt.

Kapitel efter kapitel framför hon kloka insikter om varför de franska kvinnorna älskar mat, men sällan är överviktiga. Har du nånsin tänkt på varför? Här är några av de skäl hon ger:

• franska kvinnor tänker i allmänhet på god mat, andra kvinnor oroar sig över dålig mat
• franska kvinnor äter mindre portioner av flera saker, andra kvinnor äter större portioner av färre saker
• franska kvinnor äter inte fatfree-produkter mm, de vill ha äkta vara men i vettiga mängder
• franska kvinnor älskar choklad, särskilt den riktigt mörka sammetsaktiga
• franska kvinnor äter med alla fem sinnen
• franska kvinnor äter tre gånger om dagen
• franska kvinnor dricker vatten längs med hela dagen
• franska kvinnor tycker om att shoppa maten på torget
• franska kvinnor promenerar alltid när det är möjligt
• franska kvinnor bantar inte.

Bara för att nämna några saker. Det fanns många fler.

Boken, som har 280 sidor, är trevligt skriven. I början är den till och med skönlitterär i stilen. Men ändå saklig. Inbakat hela vägen finns recept här och där. Jag läste dem också. Vad sägs om t.ex. det här fiskreceptet?

Lägg några bitar lax med skinnsidan neråt i stekpanna. Häll över pressad citron och lite salt och stek dem ca 6 minuter på medelhög värme tills skinnet är frasigt. Kolla att fisken är klar genom att skära ett snitt. Servera!

Boken beskriver en metod enligt vilken kvinnor som har upp till 10 kg övervikt kan bli smala på ungefär tre månader. Jag tycker det är bra att Guiliano inte heller försöker påstå att metoden skulle fungera för personer med fetma. För där behövs oftast radikalare kolhydratrestriktion, även om viss sådan också ingår i Guilianos metoder, som att lämna bort brödet och bakverken, särskilt i början.

Boken betonar njutningen i att äta, njutningen i att laga maten, ofta väldigt enkelt, njutningen i att servera den vackert, njutningen i att tala om hur man ska laga maten redan innan man lagar den, och njutningen i att välja det som är i säsong. För då får man ju längta efter det hela året, och njutningen blir bara större.

Jag storgillade boken, den var inspirerande. Chokladsufflén jag lagade nyligen var direkt från boken. Och jag kommer säkert att laga flera recept. Definitivt läsvärd!
_

Många bokrecensioner på kommande...

Så många böcker, så lite tid! Förutom en hög med på hälft blivna skönlitterära böcker så har jag just nu 8 fackböcker på listan. Här är de:

Två av dessa håller jag på med: "French women don't get fat" och "Ät vad du är". (Undrar varför jag brukar läsa flera böcker samtidigt...?) Sanna Ehdins bok har jag läst för ca 10 år sedan men vill läsa på nytt. Resten är okorkade. Kostdoktorns bok "Matrevolutionen", Anna Halléns "Energibarn" och Ekbergs "Gerillaföretagaren" kom med posten för några dagar sedan.

Paula Heinonens bok "Vihdoinkin hyvä olo" har jag till låns av en bloggarvän som jag kommer att träffa i mars, och senast då planerar jag ha läst den. Annikas "Doktor Dahlqvists guide till bättre hälsa och viktkontroll" krävs för min allmänbildning - har haft den i hyllan sen i september.

Nu insåg jag att en nionde bok fattas från bilden, och det är Jean Anthelme Brillat-Savarins "The Physiology of Taste" som är på mannens nattduksbord för tillfället, också den på hälft.

Alla dessa böcker handlar om kost och hälsa, utom Gerillaföretagaren, som jag behöver för min businessutveckling.

Så många spännande bokrecensioner inom kort!
_

Läsvärt: Mat rätt av Nina Colliander-Nyman och Maria Riska

Äntligen fick jag den här boken läst, som länge stått på min lista. Även om innehållet var ganska tunt, den är ju till större delen ändå en kokbok, så blev jag positivt överraskad av det fina upplägget, det goda språket, och det välstrukturerade innehållet i faktadelen i början av boken. Boken består av sakdelen på ca 45 sidor, samt knappt 100 sidor recept fiffigt indelade enligt de fyra årstiderna.

Jag håller med om i stort sett allt i boken. Där är fina tips också. För att nämna några,

• du kan tillreda mat för babyn av samma mat som du lagar åt resten av familjen, genom att salta och krydda den först på slutet och först ta undan en del av maten som du stavmixar åt babyn
• medan hungriga barn väntar på middagen kan du ställa fram gurk- och morotsstavar, solrosfrön, vitkålsstrimlor med mera
• använd into mikrovågsugn
• låt barnen önska sin favoriträtt, och gärna delta i matlagningen

Några få saker höll jag inte med om, personligen. Som t.ex. att strö rårörsocker på gröten. Jag skulle aldrig vänja barn vid socker på gröten, tycker det är så onödigt. Så fanns där ett tips om att aldrig stavmixa eller blenda vitlök, i samband med ett pestorecept, för den blir besk. Är det så? Har du märkt det? Jag stavmixar ofta vitlök till bland annat de hos oss väldigt populära råtillredda såserna vit sås och röd sås. Och de är inte beska. Däremot har jag läst i en toskansk kokbok att toskanerna (som alltså bor i landskapet Toscana i Italien) aldrig hackar basilika med kniv, utan river för hand eller mortlar, för de anser att basilikan blir förstörd annars.

Särskilt mycket uppskattade jag styckena om familjens samvaro, om att inte ha för bråttom, om att äta tillsammans varje dag, om att promenera till skolan (i mån av möjlighet), om att barn behöver lugn och ro och tillräckligt med sömn för att utvecklas. Det kan tänkas vara bredvid ämnet, men har nog så stor betydelse för maten som helhet i och med måltidernas betydelse för kroppens näring.

Dessutom fanns många inspirerande och vackra bilder av mat, samt barn i olika åldrar som är med och plockar, lagar eller äter maten (författarnas egna barn).

Boken är läsvärd särskilt för unga vuxna, särskilt småbarnsföräldrar, samt för personer som nyligen börjat intressera sig för matlagning, eller som nyligen börjat intressera sig för riktig mat. För mig, och för andra som redan vet mycket om mat och länge lagat sin mat för grunden, ger den kanske inte så mycket nytt. Boken är även översatt till finska.
_

Läst: Ät rätt för din blodgrupp av Peter J D'Adamo

Det här är en bok som skrevs redan år 1996. Peter D'Adamo och hans far James D'Adamo, som påbörjade forskningen om kostens olika inverkan på mänskor med olika blodgrupper, har i forskningsvärlden dessvärre varit ganska ensamma i sin starka tro på den här dieten. Men utgångsläget låter i sig plausibelt. Så jag visste inte riktigt vad jag ska tro själv. Därför läste jag boken.

I original heter boken "Eat right for your type". Den har 330 sidor, av vilka nära hälften består av de olika kostplanerna för de fyra olika blodgrupperna O, A, B och AB.

Teorin bakom allt detta går ungefär så här, förenklat. Många födoämnen innehåller lektiner. Lektiner är proteiner med toxiska egenskaper. De agglutinerar celler i kroppen genom att samverka med antigener på cellerna. Många lektiner är blodgruppsspecifika, i och med att varje cell på kroppen har olika antigener på sin yta beroende av din blodgrupp. T.ex. gluten är en känd lektin, och särskilt personer med blodgrupp 0 reagerar negativt på gluten.

Allt det ovanstående är sant, helt näringsfysiologiskt korrekt. Men hur mycket kan kosten i praktiken påverka hälsan olika, för olika blodgrupper? Personer med blodgrupp 0, som är den äldsta och usprungliga blodgruppen, har mer magsyra än andra. I genomsnitt. Därför mår de - i genomsnitt - bättre av mer köttrik kost jämfört med de andra. Men hur stor är skillnaden? D'Adamo berättar inte det.

Blodgrupp 0 är alltså den äldsta. Man vet inte exakt när de andra blodgrupperna tillkommit, men det vet man att A är följande, sedan B, och den mest moderna AB har funnits bara några hundra år. Också den geografiska fördelningen av blodgrupper skiljer sig från land till land. I Finland är A betydligt vanligare än 0, medan läget är tvärtom i andra länder. AB är ovanligast.

Så här går D'Adamos teori om vilken kost som passar vilken blodgrupp, i korthet.

• Blodgrupp 0, jägartypen, mår bäst på en kost rik på animalier, och utan spannmål och mjölkprodukter. Stenålderskost, helt enkelt.
• Blodgrupp A däremot är vegetarianen, och mår därför bäst på en kost utan rött kött, möjligtvis ändå med fågel och fisk, och rikligt med grönsaker och säd.
• Blodgrupp B och AB är däremot de enda som kan ta upp nyttan av mjölkprodukter i full utsträckning. Däremot tål B inte kycklingens lektiner.
• Blodgrupp AB är den flexiblaste och är oftast frisk på helt blandad kost.

Utöver grundprinciperna har D'Adamo lagt upp helt otroliga listor för varje blodgrupp. Vad som är välgörande, neutralt eller bör undvikas. Livsmedel för livsmedel. För blodgrupp 0 är då till exempel valnötter och pumpakärnor välgörande, medan mandel och hasselnötter är neutrala, och jordnötter och cashewnötter bör undvikas. Abborre är bra, lax neutral, men bläckfisk bör undvikas. Fungerar detta i praktiken? I de flesta familjer finns flera blodgrupper. Vem orkar laga olika maträtter för familjen? Inte jag i alla fall. Eller åtminstone inte varje dag.

Också sjukdomsprofilerna är olika för de olika blodgrupperna. T.ex. 0 är infektionskänsligare, A har större tendens till hjärtsjukdom, och B får oftare t.ex. multipel skleros och vissa speciella virussjukdomar. Men hur stor är den statistiska skillanden? Det berättar D'Adamo inte, även om han har en imponerande källförteckning till undersökningar.

Många klientfall, där D'Adamos och hans kollegers klienter botats från en uppsjö av olika hälsoproblem, skildras. De var intressanta.

Många läsare kanske känner till svensken Sten Sture Skaldeman. Mannen som av ett misstag bantade ner sig från synnerligen fet till normalvikt på en diet som bestod av nästan bara kött, fisk, ägg och smör. Varefter han började läsa på och förorda dieten även åt andra överviktiga och skrev flera böcker också. Har han blodgrupp 0 då? Nej - han har blodgrupp A.

Så här tror jag nu själv, efter att ha läst boken och försökt bilda mig en uppfattning. Skillnader finns, men de är små, och syns mest statistiskt. Dvs en viss person med blodgrupp A kanske ändå mår bäst av 0-dieten, och vice versa. Den största nyttan av D'Adamos dieter ligger kanske i att ingen grupp tillåts äta socker, vitt mjöl (i stora mängder), eller margarin och andra långt processade livsmedel. För de är (självklart!) inte välgörande för någon blodgrupp. Dessutom kan givetvis ingen grupp äta nån färdigmat alls, eftersom en färdig rätt alltid innehåller något från fel lista, och man tvingas därför laga maten från grunden. Vilket ju redan i sig ger nyttig, riktig mat.

Så - en intressant bok, men kanske inte den mest centrala i havet av litteratur om kost och hälsa.
_