Jag håller kockklubb för 4-6-klassister på Mårtensbro skola två gånger i veckan. Vi har under höstens lopp lagat bland annat egen rostad mysli, äppelgröt, nyttigare chokladbollar och pizza. Det har varit jätteroligt.
Förra veckan byttes hussasalens spisar ut och vi kunde inte använda köket. Då hade vi sapere istället, det vill säga smakskola på barnens sätt. Sapere är viktigt eftersom en betydande del i matlagningen är att våga smaka på olika saker, att kunna använda sina olika sinnen vid matlagning och måltid (känsel, ljud, syn, lukt och smak), samt att kunna beskriva de olika känslorna verbalt.
Vi hade två olika uppgifter. Vi lekte en typ av känselalias i grupp. Varje barn fick en påse med något ätbart i och fick beskriva för de andra barnen hur råvaran kändes, och de andra fick gissa. Om ingen gissade, fick man börja beskriva utseende istället. Det var oftast lättare. Även om jag försökt ta så grundläggande grejer som möjligt så fanns det flera saker som inget barn i gruppen kände igen: äggplanta, kålrabbi, palsternacka, ingefära och rättika. Men avokado, lime och dadel kände de igen. Efteråt fick de titta, lukta, känna och smaka på alla saker. De flesta vågade prova på allt. En del hittade nya saker de gillade, t.ex. kålrabbin.
Den andra leken var ljudmemory. Jag hade fyllt 20 tändsticksaskar med 10 olika födoämnen som har ljud. Bland annat svartpeppar, pasta, ris, couscous, kikärter och kardemummafrön. Varje ljud hade sitt par. Memoryspelet spelas med samma regler som vanlig memory förutom att man lyssnar istället för att vända och titta. Det var roligt, tyckte de allra flesta barnen. Här på bilderna testar vi spelet hemma. Det är mellanflickan som lyssnar på två askar.
Idéerna för de två lekarna härstammar från Mikaela Wickströms saperekväll som jag skrev om för några veckor sedan. Hon har hållit på mycket med sapereundervisning, men huvudsakligen för dagisbarn och yngre lågstadiebarn så jag har anpassat idéerna lite.
Här är några andra bilder från hösten. Jag har gjort dem ganska små och suddat ut kockklubbsbarnens ansikten på alla bilder så att det inte går att identifiera dem, men man ser ungefär hur det går till. Vi lagade chokladbollar den här dagen. De innehöll bland annat kokosolja, mandelmjöl, kakaopulver, kokosflingor, hackade nötter och mandlar, smör och havregryn.
_
Igår kväll hade den stora glädjen att få uppleva en saperekväll med Mikaela Wickström på den lokala marthaföreningen Marthini i Esbo: "Sapere - för matglada barn". Mikaela har bloggen Socker under, socker på... där hon numera skriver ganska lite om socker men desto mer om riktig mat och sapere (se t.ex. etiketten Sapere).
Vad är sapere då? Sapere är smakskola, ett koncept som utvecklats i Frankrike på 70-talet för skolbarn och sedan på 90- och 2000-talen spritt sig till många länder, bland annat till Sverige och Finland. Idén var att lära barnen tycka om smaker av riktig mat igen istället för bara smaken av söt och konstgjord industrimat. Du kan läsa massor om sapere t.ex. här i min bloggarkollega Monicas blogg: Jacques Puisais, matfilosofen eller på samma blogg på etiketten Sapere.
Mikaela hade gjort massor av förberedelser för kvällens alla smaktest. Vi möttes av ett vacker bord dekorerat med de mest fantastiska höstiga lönnblad, och säsongens grönsaker framsatta i skålar av bland annat savojkål. Finurligt!
Mikaela inledde med lite information om vad sapere är och saperes historia. Sapere handlar i sista hand om att äta mångsidigt. Hon förklarade mycket om hur barn upplever smak och hur de använder sina olika sinnen vid måltiderna, för det är barn Mikaela jobbat mest med hittills, och många av marthorna ville också höra om barnen. Jag lärde mig bland annat att små barn ofta behöver känna på maten för att våga smaka på den. Och att de ofta vill ha alla råvarorna serverade var för sig. Självklart, när man hör det förklaras, men kanske inte så självklart i vardagen.
Jag lärde mig också att smaken faktiskt inte sitter i maten! Utan i munnen. Kanske självklart, men ändå spännande. Och så lärde jag mig att 80 % av smakupplevelsen består av annat än den egentliga smaken, t.ex av minnen. Så om maten inte smakar så är det väldigt sällan kockens eller ens matens skuld.
Smaktesten under kvällen var många och spännande! Jag är lite fräck och tänker inte alls avslöja alla, för många har ett överraskningselement. Men det kan jag säga att vi började med att testa varje sinne för sig. Först doft, sedan smak, så syn, känselsinne och hörsel. Och så hade vi burkar med olika dofter och ljud och de burkarna kan man spela sapere-memory med. Vilken härlig idé, tycker jag.
Efter många övningar fick vi till sist laga en sapere-smörgås åt oss. Den skulle innehålla både sött, surt, beskt, salt och umami. Bordet dignade av allt möjligt gott som representerade de olika smakerna, bland annat cantaloupe, honung, citron, surbrödet själv, selleri, savojkål, sallad, flingsalt, skinka, parmesanost. Min smörgås ser du på bilden. Visst är det idé i att inkludera alla smakerna i en måltid för den var jättegod!
Till sist presenterade Mikaela ännu vad det finns för litteratur för dem som är intresserade av att lära sig mer. Och så är hon tillgänglig för sapereuppdrag t.ex. på barnkalas eller bjudningar för vuxna.
Jag blev i alla fall intresserad av att hålla på mer med sapere. Kommer åtminstone att göra några små test i kockklubben på Mårtensbro skola som jag är ledare för. Ska bli så spännande!
_
Nu ska jag slutföra reportaget om konferensen jag var på i veckan. Jag skrev om konferensens första dag, tisdagen 11.10, redan för några dagar sedan.
Onsdagen 12.10 inleddes för min del med temat barns kost och hälsa. Förmiddagen var nämligen indelad i hela tre olika salar. I de två andra salarna behandlades huvudsakligen sjukhusmat respektive havre.
Emil Bruun Blauert, Danmark, talade om vikten av att bilda nätverk och tänka på att ha en strategi, för att få saker att gå framåt. Det vill säga få barnen att lära sig laga mat igen och tycka om riktig mat. Han talade om fyra så kallade bloodlines: gastronomin, manifestet från år 2004 om matens betydelse, forskning om den nordiska matens hälsoeffekter och den offentliga måltiden. Han ansåg att då vi "förlorat" en generation så ska vi nu lära barnen laga mat istället. Han hoppades på en snöbollseffekt (se bilden) då vi börjar lära barn uppskatta och laga riktig mat.
Niels Heine Kristensen, Danmark, talade om känsla, smak, njutning, skapande och matkultur. Man måste försöka planera maten och matlagningen ur barnens perspektiv. Grejer som till exempel en blender är överraskande populära och inspirerande för barn. Barn tycker också om att ta bilder och videor av mat de själva skapat.
Pär Bergkvists, Sverige, presentation var verkligen inspirerande. Han hade för några sedan beslutat att avverka 100 michelinstjärnor på ett år, vilket han gjorde. Men mot slutet av året ansåg en av hans döttrar, som troligen saknat sin pappas närvaro en hel del under årets lopp, att han skulle komma och äta med dem i skolan istället. Och det gjorde han. Hans följande projekt blev att testa 100 skolkök på ett år! Hans första fråga: Varför tycker vi vuxna att 8-10 kronor per måltid är rätt nivå? Det är nämligen det lägsta möjliga priset man kan laga en varm måltid för. Värt att tänka på! Och varför ser vi inte sambandet mellan skolmat och studieprestationer? Vi måste se helheten: Mat ska vara måltid. Matrast ska ses som lektion. Skolkökets ansvar ska vara skolans ansvar. Vi måste öka kunskapen och intresset hos dem som lagar maten. Enligt Bergkvist behövs, för att lyckas, bara fyra saker: kostchef, passionerad skolkock, rektor och förälder.
På kaffepausen var det speed-dating. Var och en skulle hitta två nya personer att tala med och utbyta idéer med om vad vi kan göra för att barnen ska äta bättre. Jag talade bland annat med Anna-Karin Mellblom, svensk kock bosatt i Sibbo som drar bland annat saperematklubbar för barn och unga. Så fort jag började tala med henne insåg jag att jag hört henne intervjuas på radio i programmet Familjeliv. Det var givande att tala med henne.
Senare på förmiddagen talade Harriet Strandvik om Operation Skolmat. Harriet berättade att barnen åt 5-7 gånger mer grönsaker under veckorna då Operation Skolmat höll grönsaksbuffé i skolorna. Hon ansåg att vi helt enkelt måste fundera på vilket som är vårt mål: vill vi ha industrilösningar eller kunnig personal? Centralisering dödar måltiden.
Vi hörde Riitta Cederberg tala om hur man kan integrera smakskola i ämnen som matematik, biologi och språk. Och vi hörde Arja Lyytikäinen berätta att det kostar bara en euro per elev och vecka att ha en hel del sapere-pedagogik med i undervisningen.
Vi hörde Ida Berg Heuge, Norge, tala om Smakens Uke som äger rum årligen i november. Hennes presentation var superbra och inspirerande, och erbjöd generöst alla i Norden att ta del av allt material de skapat och använda det. Hon visade också på video hur det kunde se ut på Smakens Uke. Här är en jag hittade:
Speciellt med Smakens Uke är att verksamheten är väldigt organiserad, och koncentrerad till en enda vecka per år. De har ett smak-team med vita rockar, en Smakens Uke-kappsäck med alla instrument för smakningen, de ger diplom, har hela set med uppgifter för barnen, med mera.
Ragnheidur Hedinsdottir, Island, berättade om forskning hon varit med och gjort bland barn och skolmaten. Även hon hade kommit fram till att barn äter mat, inte näringsämnen, att mat inte ger näring om den inte äts upp, och att skolmaten inte åtnjuter respekt idag. Den viktiga utmaningen är att översätta kostråden (näringsrekommendationerna) till måltider. Enligt Hedinsdottir är myckeln att be anbuden på rätt sätt, att göra dem per skola (vilket vi ju inte tyvärr gör i Helsingfors och Esbo), att hålla föräldrarna involverade, och att tänka på barnens synvinkel i alla situationer.
Karolina Sparring och Johanna Westman, Sverige, höll ett roligt och inspirerande anförande om de kurser de håller för dagiskokpersonal. Båda kvinnorna har skrivit kokböcker, Westman hela 11 stycken. De verkade härliga, kurserna. Man tillredde god mat av lokala, förmånliga råvaror i säsong. Som Sparring sa: "Alla barn har rätt till kärleksfullt lagad mat under sina förskoleår". De efterlyste flera vuxna som vill hålla sån här typ av kurser. Det vill ju i alla fall jag, tänkte jag då!
I slutet av den andra förmiddagen fanns ännu plats för lite diskussion. Några idéer som lades fram var att politiker måste mötas på lokal nivå, att man kan använda priser för att inspirera till bättre offentliga måltider, både gällande skolkök och t.ex. åldringsvårdsmat, och att organisationen Ny Nordisk Mat ska göra alla presentationer från konferensen tillgängliga på sina webbsidor.
Under lunchpausen blev jag intervjuad av Stadi TV. Det var lite kul. Det kom i direkt sändning. Förstod jag rätt skulle klippen vara tillgängliga också efteråt, men jag har inte ännu hittat dem på nätet.
På eftermiddagen var det några panelinlägg och lite mer diskussion. Vi hörde bland annat Einar Risvik, Norge, berätta att hälsokostnaderna stiger tre gånger snabbare än statsbudgeten. Han sade också att det inte är pengar som saknas i första hand, utan kunskap. Får vi inte bättre mat får vi utan tvekan mer stärkelse, mer socker, mer salt och mer dåliga, billiga fetter. Vi hörde Johanna Mäkelä, Finland, tala om framtida scenarium (på bilden).
Mattias Kroon, Sverige, konstaterade att situationen i Norden är hoppfull för det är få andra regeringar som har förbundit sig vid att höja kvaliteten på maten. Han ansåg att det vi behöver är galna idéer: "We need completely mad ridiculous people who fail all the time". Emil Bruun Blauert berättade att bara 5 % av föräldrarna i Danmark uppger att de lagar mat tillsammans med sina barns ens en gång i veckan! Hemlagad mat behövs det mer av, för det kan alla vara överens om att det är hälsosammare än färdigmat. "If you cook, you have a relationship to what you eat". Bra sagt, tycker jag.
Konferensen var verkligen värd sitt pris för mig. Jag fick massor av nya idéer för min verksamhet och knöt flera nya kontakter. Jag talade en stund med matstrateg Ville Relander också om skolmaten. Kanske vi kommer att hitta på något bra sätt att förbättra skolmaten framöver.
Jag tillbringade tisdagen (inklusive kvällen) och onsdagen på en väldigt intressant konferens, nämligen New Nordic Food, på danska Ny Nordisk Mad och på svenska Ny Nordisk Mat, på Fiskartorpet i Helsingfors. Konferensen hade drygt 220 deltagare, de flesta från Finland (inklusive Åland), Sverige, Danmark och Norge, men även Island var representerat och några länder utanför Norden. Konferensens språk var både "skandinaviska" (i praktiken svenska, danska eller norska) och engelska.
Konferensens två eftermiddagar var plenumsessioner, medan förmiddagarna var indelade i två eller tre parallellsessioner. De olika alternativen var offentlig måltid, barnens kost och hälsa samt de nordiska havredagarna. Jag var lite inne och lyssnade på alla delar, men mest på kost för barn.
På kaffepauserna och luncherna serverades nordisk, lokal mat. På bilden ser du lingonpannacotta som serverades till en av kaffepauserna.
Här kommer en del av det jag förundrade mig över och lärde mig på konferensen.
Under tisdagsförmiddagen lyssnade jag på föredrag om sjukhuscatering (i Finland), skolmat (i Island), hållbar utveckling i kommunens verksamhet (i Sverige), undersökningar om bland annat korns och havres inverkan på hälsan (i Sverige), och nya havreprodukter (i Finland). I de två undersökningarna, som ansågs påvisa goda hälsoeffekter hos havre och korn, hade många andra ändringar också gjorts, såsom undvikande av vitt vetemjöl och socker. Vilket är synd, för jag skulle gärna vilja veta om havre och korn verkligen är gynnsamma för hälsan eller om man egentligen mår lika bra utan dem.
Under tisdagseftermiddagen hörde vi bland annat minister Jari Koskinen, Finland. Han sade bland annat att mat inte bara är näring, utan reflekterar hela vårt samhälle, samt att hälsosam kost är en av regeringens högsta prioriteter, och att mat framför allt är njutning, glädje och smak.
Vi hörde programkoordinator för Ny Nordisk Mat, Magnus Gröntoft, Sverige, säga att vi behöver lägga en gastronomisk nivå ovanpå de officiella kostråden. Han betonade matglädje, innovation och mångfald.
Vi hörde professor Sirpa Kurppa, Finland, berätta att bara 30 % av den mat som produceras i Finland äts upp. Det tycker jag är grymt, faktiskt.
Vi hörde Andreas Viestad, Norge, tala om Geitmyra matkultursenter för barn. I Norge äter barnen inte varm skollunch, och inte heller har man obligatorisk hushållsundervisning i skolorna. Geitmyra grundades för att erbjuda barnen en möjlighet att syssla med matlagning som hobby, att lära dem om riktig mat. Det är beläget på en gammal bondgård mitt i Oslo! Det handlar om att njuta och lära sig. De har verksamhet för barn i åldern 5-15 år, både eftermiddagsverksamhet, kurser, lägerskolor och verksamhet för hela familjer. Ett fantastiskt koncept tycker jag! Andreas Viestad sade om sig själv att hans eget förhållande till mat har blivit allt enklare med åren. Matlagning är att lära sig, matlagning är hälsa, matlagning är gemenskap, mat är skönhet, sade han.
Sedan hörde vi ett par anföranden om social media och kost. Harriet Strandvik berättade om hur hon använder sin blogg och barnens mobiltelefoner i hushållsundervisningen. Barnen får ta bilder av mat de lagat som läxa, och om de vill publiceras de på Harriets blogg. En fantastiskt bra idé. Tommy Mård, Arcada, berättade många bra tips om videobloggning. Man ska inte vara rädd för att vara personlig!
Läkaren Henrik Höjgaard Rasmussen, Danmark, berättade om varför det skulle vara så viktigt för patienter att få näringsrik mat. Det skulle vara kostnadseffektivt att använda mer pengar på detta, då det är bevisat att patienterna tillfrisknar snabbare, vilket besparar samhället kostnader. Även han betonade att mat inte är bara näring, utan också kultur, gourmet, social samvaro, sensorik, miljö och mycket mer. En tätare länk mellan patient och kök visade sig i deras försök vara oerhört viktig, och det ger också kökspersonalen tillbaka deras yrkesstolthet.
Allra sist på tisdagen talade professor Kaisa Poutanen, Finland (på bilden), om betydelsen av havre, korn och råg i de nordiska mattraditionerna. Idag äter finländare nästan 100 kg vete/person varje år, men bara ca 12 kg råg, 5 kg havre och 4 kg korn. För bara några årtionden sedan stod råg för majoriteten.
Tisdagen avslutades med en supé i form av en matshow i Fiskartorpets runda sal. Showen hade planerats av Finlands kock i årets Bocuse d'Or-tävling, Matti Jämsen. Maten var finsk, bland annat sik, älg och lingon, och smakade fantastiskt. Salen var dekorerad enligt tema (Nordisk mat) med granar, tallar och ett havrefält. Varje rätt föregicks av en rolig show av Liisa Ruuskanen.
_
För några veckor sedan höll jag två kostföreläsningar för barn på Rehabilitering Orton i Helsingfors. Där rehabiliteras bland annat personer med reumatiska sjukdomar. De hade organiserat en familjerehabiliteringsvecka för svenskspråkiga familjer, och jag föreläste skilt för föräldrarna och barnen.
Jag talade två timmar med föräldrarna om bland annat anti-inflammatorisk kost och förebyggande av övervikt hos barn, och hade sedan två timmar med barnen.
Det yngsta barnet var i fyraårsåldern, och det äldsta redan en ung vuxen, så det var minst sagt utmanande att hitta på två "föreläsningar" som skulle engagera allihopa. Jag beslöt att hålla en mer "teoretisk föreläsning", där jag talade om sammansättning av tallrikar och hurdan mat som är nyttig och bra, och hurdan mat man gärna ska äta mindre av, samt en med smakskola.
På den första lektionen talade och frågade jag först. Barnen var mycket aktiva! Sedan fick barnen klippa ut maträtter ur tidningar jag haft med, och lägga dem på papperstallrikar. Några av resultaten ser du på bilden. Alla lyckades mycket bra. Det yngsta barnet klippte visserligen ut lite andra saker än mat också :).
På den andra lektionen hade jag valt morot som tema för en sapere-inspirerad smakskola. Sapereär metod för att lära känna sina sinnen och sin egen smak med hjälp av olika smakövningar. Metoden utarbetades i Frankrike på 1970-talet av Jacques Puisais som var orolig för att den massproducerade västerländska maten som serverades bland annat skolbarn riskerade att skapa så kallade ketschup-barn, som blev beroende av livsmedelsindustrins söta och salta, förenklade, smaker.
Vi smakade på morot i sex olika former, och analyserade och diskuterade utseende, doft, känsla i munnen, ljud och smak. Det fanns rå morot av två sorter - inhemsk och italiensk. Så fanns det kokt morot, morotspuré, och riven morot på två sätt - finriven och grovriven.
Nästan alla barnen kände en klar skillnad mellan den finska och italienska moroten och tyckte den finska moroten var godare. Flera sade att den italienska hade en bismak av kemikalier (!).
Nästan alla barnen föredrog den finrivna moroten framöver den grovrivna. Det som serveras i skolor och andra lunchrestauranger är oftast närmare den grovrivna. Jag, liksom barnen, tyckte den finrivna hade mer smak och var saftigare.
För övrigt hade barnen använt väldigt fyndiga beskrivningar av både utseenden, dofter, känslor och smaker. Bland dofterna fanns somrig doft, björksav, maskros, nässlor och diskmedel. Bland utseendena sågspån, "äckligt" och randig, och bland smakerna erikeeper (lim), babymat, och så sött, beskt, gott, saftigt, med mera.
Det var givande att tala om mat för dessa familjer. De hade många bra frågor också. Feedbacken var också positiv.
I höst kanske det blir mer verksamhet med skolbarn, men mer om det senare.
_
Vi tillbringade säkert ett par timmar på Bon Appétit, och gick sedan ännu igenom resten av Heureka också, det är många år sedan vi senast var där.
Det fanns många trevliga saker för barnen på Bon Appétit. Jag gillade särskilt vikten av mångfald, lokal mat, olika kulturer, och det att mat inte är bara näring och energi utan också smak och social närvaro.
Här kommer några bilder.
Balans i livet ska det vara! Lilla flickan balanserar mat, socialt umgänge och familj. Eller något sånt.
Vilken mat är snabbast? Jag står och vevar för brinnkära livet, men har ju dragit nitlotten - en riktig maträtt, och den är ju inte snabb. Hamburgaren och franskisarna åker snabbare...
Mellanflickan funderar på en hurdan ätare hon är. Detta test gav ganska bra resultat - för henne är det viktigt med positiv stämning kring bordet, även om hon är en riktig gourmet.
Hela familjen tävlar i frågesport vid de fem diskhoarna. Frågorna handlade om allt möjligt med näring och kost och mat. Flickorna mina klarade sig ovanligt bra, tänk vad de kan mycket! :)
Det som jag tyckte vara allra roligast var en gissningslek där en person från ett land (där fanns länder från hela världen) berättade om sin favoriträtt på sitt eget språk (plus tolkning). Berättade om hur den smakade, ursprunget, minnen från barndomen, sedan mer tips som ingredienser... medan man fick försöka gissa vad det var för en rätt. Spännande!
Lite kritik kan jag också framföra... Givetvis var fettskräcken och kolhydratkärleken stark framme, vart och ett land har ju fått lokalisera kostråden, tydligen. Här på en informationsskylt kan du läsa lite om principerna som visades också på Heureka.
Alltså, femte "budet": fettsnåla maträtter. Suck... Måttligt med vitaminer antar jag är bara dålig översättning. Varför skulle man vara måttlig med vitaminer? Eller menar de tillskott? Hmmm.
Men i ett annat av spelen ser man samma fetträdsla som för övrigt hos myndigheterna i Finland. Jag skulle berätta hur jag ätit under en hel dag, genom att välja livsmedel på min tallrik. Så räknade programmet ut hur jag ätit, och kom faktiskt ganska nära min normala sanning. Här är resultatet (lite svag lokalisering där, engelsk text finns kvar i översättningen):
Alltså - kolla bara vad det står: Hälften av måltiden borde bestå av stärkelserika livsmedel, frukt och grönsaker. Suck...
Men i sin helhet en sevärd utställning, särskilt för barnen men också för oss vuxna.
_
Nu har flickan kommit ut med ett nytt verk som hon började skriva på redan i januari: Jettebra kokbok! Hon har delvis samarbetat med några eftiskompisar.
Jag har fått lov att publicera några valda recept i den. Den har totalt åtta recept. Jag tycker recepten är både inspirationsrika och innovativa.
Jag måste ännu påpeka att recepten inte är testade. Särskilt bomben låter lite hurja! :)
_
I tisdags var jag och lyssnade på seminariet "Skolmaten i fokus" på Yrkesinstitutet Prakticum i Helsingfors. Seminariet var en avslutning på projektet "Operation skolmat", där Marthornas hushållskoordinator Harriet Strandvik varit projektledare.
I Operation Skolmat har man jobbat med ett antal projektskolor, där man bland annat infört salladsbufféer i skolorna, fortbildat skolkökspersonalen, introducerat Sapere (smakträning), samt engagerat beslutsfattare och informerat föräldrar. Förutom Harriet Strandvik har också Carola Sjödahl, projektkoordinator, varit aktiv. Projektet tog officiellt slut vid årsskiftet, men man planerar redan en fortsättning.
Innan det egentliga seminariet började, blev vi bjudna på en buffé med olika sallader, samt hummus och andra röror, och bröd bakt på bland annat spelt och oförädlat vete. Det var Mikael Björklund som fixat till dem, och de var jättegoda!
Seminariet var trevligt, för programmet var så mångsidigt. Förutom Harriets presentation av själva projektet var det sju andra talare - bland annat en kock, en engagerad förälder, en kommunalpolitiker och en författare. I alla tal lyste kärleken till maten på något sätt igenom, vilket också tycktes förena oss alla som hade samlats där som åhörare.
Kocken Michael Björklund (på nedersta bilden, i mitten), känd från bland annat TV-programmet Strömsö, berättade sin syn på den offentliga måltiden. Han berättade att skolorna på Åland ofta använder betydligt mer pengar på skolmåltiden än vi gör på fastlandet. Intressant.
Närpespolitikern Emina Arnautovic (på bilden till höger) berättade med stor inlevelse om Närpes' kamp för små kostenheter. Varför har vi inte lika engagerade politiker i Esbo, undrade jag?
Överraskningsgästen Mats-Eric Nilsson (till vänster) berättade lite om sin historia, hur han kom att skriva böckerna "Den hemlige kocken", "Äkta vara", och den senaste boken "Döden i grytan". Han är ju högaktuell i Finland nu, då mellanboken nyss kommit ut på finska, "Aitoa ruokaa". Jag var glad att han berättade mer om just den tredje boken, som mer behandlar den offentliga måltiden, den som vi ofta har betydligt svårare att påverka än det vi sätter i vår shoppingkärra.
Till sist premierades de bästa skolköken. Det var med glädje och en viss avund jag lyssnade på de fina orden som beskrev deras matfilosofier och praxis. Huvudpriset gick till Mikaelskolan i Ekenäs. Härligt att se dessa skolköksansvarigas entusiasm, medan jag samtidigt känner mig så sorgsen över skolmatssituationen här i Esbo. Du kan läsa mer om priset "Bästa skolkök" och pristagarna här på Marthornas hemsida och här i Harriet Strandviks marthablogg.
Och, ja, till allra sist och till Harriet Strandviks uppenbara överraskning, så fick hon själv Marthornas förtjänsttecken. På bilden berättar Marthornas förbundsdirektör Christel Raunio varför. Det var hon minsann värd!
Jag skulle så gärna göra något för att förbättra skolmaten, men jag vet inte riktigt vad. Esboskolornas mat styrs ju av ett jättekontrakt som Espoo Catering gjort med ungefär alla skolor i Esbo. Kom jag fram till för ett par år sedan då jag utredde möjligheten för mina barn att få smör i stället för bara margarin i skolan, och för övrigt också vad deras mat innehöll (vilket var sorgligt). Enligt fakta som retts ut i Operation Skolmat så är det inte nämnvärt billigare med dessa centraliserade lösningar. Men det kräver kunnit personal och engagemang från både skolpersonal, kökspersonal och föräldrar. Många av skolorna hade bildat "kostteam" för att påverka maten.
Hur som helst, jag är glad att sådana här projekt finns, även om de tyvärr inte nådde mina barns skola. Det lönar sig att kämpa för god mat, den är grunden för barnens hälsa.
_
