Jag var ju en riktig spaghettoman förr. Nu tål jag inte vete mer, eller rättare sagt, jag har insett att min hud inflammeras av vete. Och det är jag medveten om, att många av mina bloggläsare inte heller tål pasta pga sin kolhydratkänslighet.
Hur som helst - min favorit, spaghetti carbonara, hade jag häromdagen faktiskt inte ätit en enda gång åtminstone sedan jag började blogga för 10 månader sedan. Men nu blev det av - tack vara Bio-Fairs vetefria spaghetti.
Tid: 20 minuter. För 5 personer.
Började med att koka vatten för spaghettin. En stor kastrull för den vanliga spaghettin (Barilla) och en mindre för min specialspaghetti.
Under tiden stekte jag två stekpannsfulla med bacon (typ 12 strimlor), och lade dem att torka på hushållspapper. Jag vispade upp fem ägg och vispade ner 1,5 dl grädde och 0,5 dl creme fraiche (brukar variera, det går med vilken mjölkprodukt som helst), samt lite salt, svartpeppar och parmesanost. Och jag skar baconen i strimlor.
När spaghettin var klar (jepp, ordentligt al dente så klart) hällde jag ur vattnet, och rörde ner grädd-ägg-röran och baconen. Höll kastrullerna på varm platta medan jag rörde om. Det ska vara krämigt, det får inte "stanna" helt.
Till sist malde jag över ännu mer svartpeppar och rev parmesan. Och det ska vara nyriven parmesan, så klart. Mums!
Mums, indeed! Jag har precis samma perfekta recept. På hösten brukar jag ersätta en del av bacon med kantarell.
SvaraRaderaJa Katri, visst kan pasta vara så gott. Jag tror de flesta mänskor från början nog tål att äta en dylik stärkelsemängd också. Det är ju bara om kroppen råkat i obalans (t.ex. övervikt) som man kanske inte längre tål spaghetti. Italienernas traditionella kost innehöll ju dessutom pasta i små mängder - endast som förrätt. Att använda pasta som huvudrätt är egentligen att överdriva stärkelsen, vilket ju kan leda till obalans, återigen.
SvaraRaderaOch dessutom var italienarnas ursprungliga pasta faktiskt en fullkornspasta där mjölet var malt i stenkvarn - kanske värt att tänka på?